trevoltbilling

Trist när det går åt helvete. Livet rullar på tiden, stannar aldrig men det är fan sorgligt att höra om när folk går skilda vägar och ta mig fan om det inte varit en liten epidemi på sistone.

Jag avskyr när det händer sådana saker- jag har fått smaka min beskärda del av den kvävande ångesten och det enda som kan mäta sig med det är insikten om att man satt andra i den sitsen.

Så... när mina vänner och bekanta av olika anledningar finner sig temporärt utan någon att hålla i handen på livets väg vill jag gärna göra något. Ni vet, trösta. Men hur fan då? Det finns tonvis med klyschor som gör noll nytta. Det enda som hjälper mot hjärtesorg - i enlighet med min egen erfarenhet - är att se till att ha sina vänner runt sig.
Så om jag inte är din vän? Om du är en bekant eller polare, vad gör jag då? Lägger huvudet på sned och säger "aaaaww...." och klappar på axeln? Nej för sjutton, jag tar tillfället i akt och kommer dig lite närmre...

Äh, det där stämmer inte. Men visst är det en intressant tanke?
När man tröstar en vän så behövs inga ord, men när man tröstar en mer ytlig bekantskap är alla ord för lite för då är det blara slitna (para)fraser!

Men men. För det mesta löser sånt där sig av sig själv för samtidigt som tiden läker alla sår finns det gott om fisk i sjön och det bästa sättet att komma över någon är att
a) komma under någon
eller
b) komma över någon!

(välj punchline efter preferens, själv gillar jag båda varianterna)

Puss Baby! Ses på fredag, då jävlar ska det kommas i kvadrat och vi skall avverka varenda klassiker, Mexikanska stolen och Telemarken inräknat :-)