12 steget och det spökar
Ni vet vad jag pratar om.
Men så står vi där och skrattar åt Ahlgrens senaste dumhet -rattar till förmån för bröstcancer- när en kvinna dyker upp och lite försynt undrar om "vår stil" och låter ungefär lika efterbliven som alla andra som försynt undrar om vi "kallar oss något särskilt" eller om våra kläder "står för något".
Jag får alltid skämsrysningar när folk låter på det där viset, det känns oerhört inavlat och styltat. Ungefär som folk som frågar en persisk student om hon är bortgift än eller var fan hon gjort av sin slöja och samtidigt anstränger sig så smilgroparna spricker för att verka upplysta, varefter de går hem och brottas med sina exotiserande impulser och argumentet "jag är inte rasist för jag äter bulghur".
Saken är den, fortsätter så den här kvinnan, att hon la märke till att mina byxor är nedstoppade i mina kängor och hennes elvaåriga dotter, som tydligen kallar sig "emo" - heter det så? undrar hon - har inte det. "Gör hon då fel"?
Jag hinner tänka att jisses, det är synd om den tösen som har världens mest pinsamma morsa till jag hinner uppfatta precis hur synd om den här kvinnan det är:
Hon stinker sprit.
Onsdag eftermiddag, aspackad morsa som springer runt i huset de bor och söker kontakt med främlingar för att de påminner om henes dotter. Hon var nedskickad att köpa godis till flickan och då tänker jag att shit, vad den här tösen måste ha det jobbigt och jävligt som fått utveckla strategier för att bli av med morsan för att.. tja, slippa henne en kvart, ringa till bris, göra läxorna, få skära sig ifred eller bara snabbgråta till hög musik, vad vet jag?
På väg från affären när jag och syrran fortfarande är schockade över den lilla bit verklighet som stått ansikte mot ansikte med oss slår det mig, skamklubban:
Varför sa jag ingenting?
Fy fan vad jantelagspoäng jag vältrade i mig där.
Jag skäms jättemycket, jag är ju för fan nykter alkoholist och jag arbetar som lärare med barn i just den åldern hennes dotter verkade vara. Jag tycker ju att jag är så jävla bra på att säga saker till folk som andra inte vågar och så vidare och så vidare...
Så jag tänker att varför sa jag inte så här:
"Hej, jag märker att du är full och jag förstår att du egentligen inte vill vara det, du har en dotter och både du och jag vet att hon inte mår bra av det här. Du ska veta att det märks, du ska veta människor runt omkring er förstår att ni båda lider. Du är alltid välkommen på AA. Du kan leva ett nyktert liv.
(Eventuellt runda av med "Gud älskar dig" eller något åt det hållet)
Varför sa jag inte så?
Piss, det blir bakläxa.
Anledningen till att jag inte sa något står att finna inom mig själv, i relation till min egen nykterhet.
Jag får aldrig glömma att jag bara är just nykter, inte frisk.
Jag hjälpte henne igår, jag hjälpte en alkoholist att fortsätta dricka.
Nästa gång, Jesus. Nästa gång så jävlar. Jag har lärt mig något.
Hej där. Det var ett tag sen jag kommenterade din blogg. Det kan förresten hända att jag bara har gjort det en gång, men det var någon gång i april då Robinsonhysterin var på topp, så jag utmärkte mig knappast något speciellt bland alla andra som såg till att du fick en hel hög med kommentarer på vartenda inlägg. ^^
Jag tänkte bara att jag skulle pipa till och säga att jag fortfarande går in här och läser åtminstone någon gång i veckan. Du är rätt inspirerande, vet du. Jag älskar hur du skriver, sådär roligt halvironiskt men alltid med ett väldigt snyggt språk och en bra poäng bakom.
Det här inlägget var rätt speciellt, antagligen för att det på något sätt hade en personlig anknytning. Texten blir liksom lite extra stark då. Jag skulle vilja säga snyggt gjort, på något sätt, även om du inte sa något till den där kvinnan. Du tänker ju ändå och jag har en känsla av att du kommer att säga precis det där du tänkte nästa gång. Keep it up!
Ja, det var väl ungefär det jag ville säga. Du skriver fantastiskt och sluta för allt i världen inte blogga fastän kommentarfloden har torkat ut lite. Du har läsare fortfarande :)
Kram.
Du skriver nå så fruktansvärt bra!
du får springa ner på hemköp lite oftare, så kanske du ser henne nån dag igen. =)
Jag är också stammis här. Du inspirerar mig på många sätt. Tack. Tafs tafs you sexy beast
Jaaa, vi är många som följer Dig, Erik!
Och Du, vi faller alla ibland. Doesn't matter,om man reser sig så på studs, som Du gjorde!!
Ditt språk är en fröjd, Dina åsikter och reflektioner oftast guld!
Din medmänniskokärlek lyfter bort eventuell misstro till människosläktet väldigt, väldigt ofta!!!
Du vet, som ringar på vattnet, Erik!
STOR KRAM!
Det är väldigt lätt att vara efterklok, men när man hamnar mitt i en sån där situation är det som att man tappar talföret! Men som sagt, den där händelsen funkar väl förhoppningsvis som en drivkraft att verkligen göra något nästa gång något liknande händer :)
Hon hade väl antagligen bett dig dra åt helvete. Men kanske hade hon tänkt på det efteråt och kommit ett steg närmare att ta tag i problemet. Det är svårt att säga såna saker.
Måste bara få hoppa in och lämna en kommentar till det här inlägget. Tycker det är så underbart att läsa en blogg som tillhör en människa med ett så stort hjärta! Skulle kunna förstå hur kvinnans dotter mår, har själv en pappa som är nykter alkoholist, har lärt känna min "riktiga" pappa dom senaste 2 åren! tog honom 14 år att inse att det var dags att få hjälp!
och grattis i efterskott för 1 år som nykter! Kämpa på! :)
