Veckans ironi
Carin Götblad är högste chef för polisen i Stockholms län-
Länspolismästare.
I slutet på förra veckan ramlade hon i sitt hem och skadade knäet.
För henne dög det inte med att ringa 112 som vanliga dödliga, hon valde att trycka på den larmknapp hon har som är direktkopplad till SÄPO- Säkerhetspolisen.
De kom aldrig.
Hon blev tvungen att krypa ut ur sitt hem för att på gatan få hjälp av förbipasserande som ringde ambulans.
Låter nästan som berättelsen om min mormor.
Men hon hade aldrig lyxen av personlig service från säkerhetspolisen... vilket Carin Götblad bevisligen inte heller hade:-)
Jag är inte den som göttar sig över andras olycka, jag är säker på att Länspolismästaren upplevde både oro, rädsla och smärta i sin utsatta ensamhet. Historien är olycklig och det är synd om henne. Men samtidigt måste jag dra en smula på smilbanden för jag vet att många gamla och svaga som spenderat hela sina långa liv med att bygga upp samhället får höra gång efter annan att det inte finns "resurser" att ge dem ens de mest basala av värdighet i form av vård eller stöd, medan en chef inom polisen får tillgång till säkerhetspolisens resurser.
Okej, hon lever under en helt anna hotbild än en pensionerad diversearbetare, men visst är det ironsikt att de bara sket i hennes nödsignal? Att hon kunde blivit brutalt mördad av nazister medans de fikade i godan ro?
Att hon för en gångs skull fick smaka på gräsrötternas vardag?
Länspolismästare.
I slutet på förra veckan ramlade hon i sitt hem och skadade knäet.
För henne dög det inte med att ringa 112 som vanliga dödliga, hon valde att trycka på den larmknapp hon har som är direktkopplad till SÄPO- Säkerhetspolisen.
De kom aldrig.
Hon blev tvungen att krypa ut ur sitt hem för att på gatan få hjälp av förbipasserande som ringde ambulans.
Låter nästan som berättelsen om min mormor.
Men hon hade aldrig lyxen av personlig service från säkerhetspolisen... vilket Carin Götblad bevisligen inte heller hade:-)
Jag är inte den som göttar sig över andras olycka, jag är säker på att Länspolismästaren upplevde både oro, rädsla och smärta i sin utsatta ensamhet. Historien är olycklig och det är synd om henne. Men samtidigt måste jag dra en smula på smilbanden för jag vet att många gamla och svaga som spenderat hela sina långa liv med att bygga upp samhället får höra gång efter annan att det inte finns "resurser" att ge dem ens de mest basala av värdighet i form av vård eller stöd, medan en chef inom polisen får tillgång till säkerhetspolisens resurser.
Okej, hon lever under en helt anna hotbild än en pensionerad diversearbetare, men visst är det ironsikt att de bara sket i hennes nödsignal? Att hon kunde blivit brutalt mördad av nazister medans de fikade i godan ro?
Att hon för en gångs skull fick smaka på gräsrötternas vardag?
Kommentarer
Postat av: Madde
okej okej :D
Postat av: p
De käkade bergis massa munkar och hade helt enkelt inte tid :D så ball
Trackback
