trevoltbilling

Jag gick upp tio över fyra i morse.

Vaknade som en skrämd katt sekunden efter att mobilen börjat tjuta, gryningen ännu inte utbruten.

Klädde på mig, borstade över tänderna som hastigast, pussade Cecilia och smet ut.

Jag har fått låna en helt enorm resväska på hjul. Knallrosa. Fin.

Det var svalt och skönt ute, inte kallt men mörkt. Jag tittade bakåt, uppåt och såg det gryende ljuset tona den nattsvarta himlen mörkblå.

Jag kom fram till Telefonplans busstorg tio minuter innan sista nattbussen in till stan.

Jag såg sista nattbussen in till stan när den körde förbi mig, svängde runt hörnet och passerade sin station eftersom det inte stod någon och väntade på den.

Jag svor för mig själv, slutade dagdrömma om kaffet på X2000 och gick ner i tunnelbanan.

Första tuben mot stan går fem i fem, tåget till Malmö tjugo över fem.
Det går.

I gamla stan stannar tunnelbanetåget. Jag hör i högtalarna att det är strömlöst innan Centralen.
Jag svär för mig själv och tänker: Om jag sitter här och minuterna tickar iväg så att jag missar tåget...
Så jag kliver av. Då stängs dörrarna bakom mig och tåget kör i väg.

Jag får mild panik och springer ombord på tåget mitt emot, grön linje. Den går också till Centralen.
Den rör sig inte ur fläcken. Det var den som var strömlös.

Nu blir jag rädd på riktigt.

Jag springer ut från tunnelbanestationen, ut i en öde Gamla stan och börjar förvirrat se mig omkring efter en taxi.
Inte en jävel är ute.

Jag bestämmer mig för att stoppa vilken bil som helst och be om lift. Den enda som syns är en motorcyklist som jag låter passera.

När jag vänder mig upp mot stationen ser jag att det gröna tåget inte står kvar på stationen.

Nu börjar jag småspringa mot Centralen. Inte så mycket för att jag tror att jag ska hinna med mitt tåg utan mer för att jag skulle störa mig ännu mer efteråt om jag redan gav upp.

Jag ser en klocka. Den är tio över. Tåget går 05:21.

Jag börjar springa.

Jag springer så fort jag orkar -vilket inte är särskilt snabbt- och tappar väskan. Hoppas att laptoppen håller.

Jag springer med bultande hjärta, jag springer på taniga feta ben över Vasabron i gryningen. Aldrig har Stockholm varit så vackert, aldrig så irriterande stort. En taxi skiter i att jag vinkar som Gary Johnston.

Minuterna tickar och min mun fylls av ansträngningssaliv. Det känns som om jag håller på att avlida.

Till slut lyckas jag vinka in en taxi, den andra bilen jag ser på hela morgonen. Då är det mindre än två minuters bilfärd kvar till stationen och det blir alltså den kortaste taxiresa jag någonsin åkt i hela mitt liv.

Men jag hinner, jag hinner fanimej med tåget.
Jag hoppar in i bistrovagnen och står lutad mot väggen, flåsande som en greyhound med astma när dörren stängs bakom mig.

Jag har tänkt och tänkt men vet ni, jag kan ärligt talat inte minnas den senaste gången jag sprang så snabbt eller långt. Jag har ONT i lungorna, det bränner och jag har den senaste kvarten varit fysiskt illamående av trötthet.

Nu sitter jag på min plats och följer dramat tre stolar framför mig, en full polack som bråkar med två jugoslaver i kostym. Han vill bli deras kompis genom att insistera på att få visa ett youtubeklipp på deras laptop.

Om det blir slagge gör jag ett blogginlägg till, men jag skulle sätta pengarna på Jugoslaverna i så fall.


(han ville precis se ett youtubeklipp på min laptopp. Det fick han inte. Han luktar kräk och vodka och har en massa hemgjorda tatueringar och sår på knogarna. Alla i kupén har bytt plats för att få sitta så långt från honom som möjligt. Det kommer att bli en lång resa...)