Mök
Okej, så här är läget:
Baby, min flickvän, har multipel skleros och är inlagd på sjukhus för att få kortison mot sitt skov. (googla det, jag pallar inte med några utlägg just nu)
Med allt vad detta innebär- tankar kring framtiden, vardagen och dylikt, har jag röven full just nu. Helt helt för mycket för att en blogg som ändå ingen läser ska passas upp dagligen, vilket först var tanken.
Jag hälsar på henne dagligen på sjukhuset och det är för jävla trist att ligga där som om man vore döende när man är 24. Jag tycker att hela grejen är rätt upp och ner men hon är en grymt stark kvinna som tar det här här så bra det nu går att ta den här typen av diagnos. Jag är extremt stolt över henne och lyckligt tacksam att hon finns i mitt liv.Hon är världens bästa stöd och jag har gett mig fan på att vara detsamma för henne.
Hon kommer nog att komma hem om ett par dagar och hon mår under omständigheterna bra.
Skicka inga tramsiga inlägg om att det är synd om henne, hon tar inte att förklaras vara ett offer med gott humör: Sätt in en slant på nån insamling istället så forskningen kan gå framåt.
Dessutom ligger min far på kardiologen på UMAS. Han fick en hjärtinfarkt förra veckan, han lyckades kravla sig, döende, ut i trapphuset och ringa på grannens dörr innan han kollapsade. Först trodde de att det var hans diabetes som gone wild men det var tydligen både och. Han överlever.
Det störiga är att man kan inte finnas där för båda, fysiskt. Jag är inte det minsta missnöjd med min prioritering, möjligen milt irriterad över att den behövde göras. Men så vrider sig hjulen.
Utan att avslöja allt för mycket kan jag vidare påpeka att detta inte är det enda som pågår just nu.
Annars är allt tiptop:
Jag får träffa Baby nästan hur mycket som helst. Jag är frisk. Glocka mår bra, papa jumi mår bra. Mor mår bra.
Vädret är fint.
Så, för att sammafatta:
Vi får se hur sporadisk den här bloggen blir.
Tack för allt ert stöd.
Åh, just det... en sak till:
Jag vet att analfistlarna på dildotidningen se och hör tidigare roat sig med att läsa min blogg.
Jag ställer mig ytterst tveksam till att ni fortfarande gör det men om så skulle vara fallet och ni får för er att det jag just skrivit om skulle vara av intresse för er att skriva om kan jag tala om för er att om er hälsa värderas högt rekommenderar jag ett snabbt telefonsamtal till mig innan ni stoppar pressarna. Jag är lätt att ha att göra med. Om man ber snällt.
God natt.
Helvete, vad tungt. Jag hoppas att läget stabiliseras för dem båda. Jag skänkte en slant till Hjärnfondens MS-forskning.
MS är en hemsk sjukdom, den förstör och förtär så jäkla mycket. Det är inte utan att bli en smula berörd som man läser de första raderna, vi som har förståelse för vad sjukdommen innebär vet också att det inte bara är som en repa i lacken precis. Men samtidigt! Håll ert humör uppe, det verkar ju fungera väldigt bra hittills även om man kanske inte avslöjar allt i en blogg och det finns lite dolt under ytan så äre ändå värt att framställa sig såhär. Jag tror verkligen hon uppskattar ditt stöd, ska fortsätta läsa din blogg i framtiden. Fortsätt skriv så vi får lite insikt i ditt liv..
Oh, förresten. Väldigt synd att inte du själv i egen hög person vart nere på Stapelbäddsfestivalen men ert band var verkligen trevligt och mysigt att lyssna på. Vi behöver ett sådant nytt musik-energitillskott bland den svenska musiken såhär i sommartider, ha det fint.
Jag ger Dig STORA styrke-kramar, Erik!!!!
Din Cecilia ger jag de STÖRSTASTE syster-kramar som finns!!!!!! Hon är absolut den allra bästa!!!!!!
Sen sätter jag givetvis in pengar till forskning.
I övrigt hör jag av mig mer personligt längre fram.
Gör mysiga saker på sjukhuset tillsammans, tills Cecilia får åka hem igen!
Och lek med lilla Gloria, Erik!!!
Julikramar!
jag läser din blogg, den är bäst :)
Älskar den.
Du får hälsa både farsan och flickan :)
kram och hare bäst
Usch, jag hoppas verkligen att din flickvän kommer att bli bättre. Att vara 24 och ha den diagnosen är då inget roligt.
Själv var jag inte ens 17 år då jag fick diagnosen Ulcerös Kolit och låg inne på sjukhuse under tre veckor med dropp för att tarmen nästan sprack.
När man bara någon månad senare fyller 20 år och varit så nära döden så känner man hur orättvist livet verkligen är.
Under tre års tid har jag blivit sämre och sämre, kortisonkurerna funkar inte längre och den nya medicinen tar bort allt immunförsvar.
Jag hoppar med hela mitt hjärta och med minnen och den dagliga påminnelsen om min egna sjukdom, att din flickvän blir bättre och kan få leva ett så normalt liv som möjligt.
Många kramar till er båda!!
Nina
Ler.... du skrver om saker du inte vill ha medlidande för... du låter aningen arg fast du säkert bara e upprörd... eller splittrad vad vet lilla jag? Men va man än skriver om får man styrkekramar och krya på dig kramar och tycka synd om dig kommentarer... sånt e blogglivet... å Se å hör de hör å ser allt som du kan läsa av titeln på deras tidning... Ring dom själv å tipsa kan du kanske tjäna lite pengar till en middag som du å Cecila kan avnjuta så fort hon e hemma igen.... //Tess
(Jag läser alltid din blogg, tycker att den rockar världsmycket fett.) PoK
Jobbigt läge att känna att tiden inte räcker till. Prioritera rätt, tror ingen misstycker. En blogg måste inte uppdateras dagligen(min blir inte det heller).
det där med skov är jobbiga:/
enda man kan göra är allt som lindrar den, hoppas verkligen att kortisonen och annan behandlig hon får funkar!
Har läst din blogg länge nu, och kommer aldrig att sluta göra det :']
