trevoltbilling

I huset!

I sanning, i huset.

Såg att nordkorea kört lite naughty business, inte snyggt!
Testa ett kärnvapen av nästan exakt samma kaliber som de som fälldes över Hiroshima och Nagasaki?
Efter att ha testat långdistansmissiler med en räckvidd som sträcker sig över Japan?
Snacka om att spotta på skolans buse!

Jag läste att Nordkoreas diktator (ni vet han som sjunger "so wonewy" i Team Amerika) som snart kommer att kasta in handduken av pur ålder är på väg att välja ut sin efterträdare- eller hade han redan gjort det?

Han har tydligen ett antal söner som kommer på tal och han väljer antagligen i god ordning den mest utflippade knäppskallen av dem så att det Nordkoreanska folket får lida i femtio år till, men det intressanta är den av sönerna som absolut INTE kommer komma på tal:
En socialt handikappad, nördig typ som beter sig som om han var hälften så gammal som han är.
Han blev tydligen gripen i Japan häromåret och raskt deporterad hem till Nordkorea igen.
Syftet med resan?

Disneyworld!
Från det ena fantasilandet till det andra!

Tydligen fick Kim Jong Il tio hole in one på sitt livs första golfrunda, haha!
Erik Blomqvist, släng dig i väggen!
(Har ni sett "Da Vinci Koden? Jag blev tipsad av ovan nämda golfare när vi var på utflykt i den Filippinska arkipelagon om denna film och Ja, Erik, du liknar Silas som fan!!!)

Men men, nog om det. Nedan följer en Filippinsk folksägen som jag snappade upp i våras. Den är omarbetad ur mitt minne men kärnan i berättelsen är väl ungefär det samma. 

En gång i tiden levde Sol och hans enda dotter, Luna, i skön harmoni i sitt enorma rike, himlen.
Sol var väldigt stolt över sin enda dotter för hon var strålande vacker och ett mycket begåvat barn.

Medan hennes fader Sol var upptagen med att sprida sitt ljus spenderade Luna dagarna med att färdas kors och tvärs genom sin faders väldiga rike för att beundra dess skönhet, men också för att hon var nyfiken av naturen.

Så en dag upptäckte hon att hon på sina vandringar nått en del av sin faders rike hon aldrig tidigare besökt.

Hon såg saker så underbart sköna att hennes nyfikenhet övervann respekten för hennes fader.

Hon hade nått gränsen mellan två riken, platsen där hav mötte himmel.
Luna hade aldrig förr sett havet på så nära håll och platsen där dessa två möttes var magiskt underbar:
Hon såg rakt ner i det glittrande ljupet, beskådade tusentals färglada fiskar, koraller, sköna klippformationer lät sig försjunka i hänförelse av detta mirakel.

Därför blev hon först skrämd av ljudet och rösten som plötsligt nådde hennes öron.
Hon vände sig om och såg rakt in i en ung mans mörka ögon.
Han hade dykt upp ur havens djup och blivit fascinerad av den unga kvinna som så koncentrerat iakttog vad han varje dag såg omkring sig.
Han presenterade sig som Mar, son till havets gud.
När första förskräckelsen lagt sig talade även hon om sitt namn och de utbytte de förpliktigade artighetsfraser situationen krävde.

Detta blev början på en lång konversation. De unga tu talade många långa timmar om allt mellan himmel och hav:
De berättade om sina respektive riken, sina fäder, sina liv, drömmar och om sina innersta tankar och önskningar och en stark vänskap växte fram.

Detta första möte blev till flera.
Luna fortsatte att färdas till den plats där hav mötte himmel och alltid väntade Mar på henne.
Hon insåg att han gjorde henne lycklig och han lät henne veta att han upplevde samma sak.
De båda kände och erkände för varandra att deras möten och samtal, ja deras blotta närhet både kroppsligen och själsligt gjorde att de kände sig hela:
De blev förälskade i varandra.

Det sjöng i Lunas hjärta.
Hon hade aldrig förr älskat som hon nu gjorde och att veta att Mar upplevde samma sak gjorde hennes lycka ännu starkare. Hon kände att hon var tvungen att prata med någon om detta enorma som inträffat i hennes liv men hon vågade inte erkänna för sin fader.
Sådana här saker kunde omöjligen förstås av gamla gudar!

Så Luna sökte upp en kusin och berättade för henne.
Oturligtvis var denna hennes kusin missunsam och svartsjuk på Luna för hennes skönhet och lycka, så denne skyndade till Lunas fader och avslöjade alltammans.

Sol blev ursinnig. Det var för honom helt otänkbart att hans dotter skulle äkta sonen til havets gud och han visste att havets gud var av samma uppfattning: Det var De Urgamla Lagarna som styrde dessa saker och solens son och havens dotter skulle beblanda sig lika lite som himlen och havet ty så var det skrivet sedan innan tiden fanns till.

Sol skred omedelbart till handling. Han lät spärra in sin dotter i sin trädgård så att hon skulle glömma bort hela historien. 
Vidare lät han sända bud till havsguden och denne reagerade ännu kraftigare-
han lät åt Mar bygga en fängelsecell på havets botten för sitt brott mot faderns vija och De Urgamla Lagarna
varifrån Mar aldrig skulle undslippa.

Luna spenderade många långa nätter och dagar med att gråta över förlusten av sin älskade.
Det plågade henne så att hon aldrig skulle få återse sin älskade Mar, aldrig mer få möta hans blick, höra hans skratt, aldrig mer få samtala med honom.
Förtvivlan över denna orättvisa, den plågade sorg hon upplevde, tvingade henne snart till handling.

När ett antal veckor passerat och hennes faders värsta vrede bedarrat smet hon en natt ut ur trädgården där hon spärrats in.

Hon skyndade sig över himlen och kom fram till platsen där himlen möter havet och ropade efter Mar.
I hans ställe dök i stället en av hans vänner upp och berättade om det öde Mar mött, men han visste inte var fängelset var beläget!

Så Luna spenderade hela natten svävandes över havsytan.
Hon lät sitt ansikte skina och reflekteras över havsytan, hon viskade hans namn så att det bars över vågorna, hon sökte över världshaven.

När dagen grydde skyndade hon sig tillbaka till trädgården så att hennes fader, när han lämnade hemmet för dagens bestyr skulle tro att hon spenderat hela natten där.
När han så återvände förvann hon åter ut i natten för att låta sitt bleka sken spegla över vattenytan i ett ständigt sökande efter sin älskade Mar.
Så sökte hon natt efter natt efter sin älskade och söker än idag.

Mar i sin tur kan från sitt fängelse ibland se sin älskade Luna.

De gånger hon passerar över honom sträcker han sig efter henne, försöker fånga hennes uppmärksamhet.
Han sträcker sig så hårt han kan, stretar med hela sin vilja mot sitt fängelse och be besvärjelser som håller honom fången men han är inte i stånd att bryta sig loss:
Dock är kärlekens styrka så stor att när Luna passerar i närheten av Mars fängelse är hans längtan och kärlek, hans ansträngning att återigen smeka hennes kind så enorm att hela havet drar sig emot henne för att han ska kunna komma lite, lite närmare.

Detta är förklaringen till att vi har tidvatten.


<3