trevoltbilling

Jag känner skepsism ibland, gentemot vetenskapliga genombrott och nyligen framkommen praktika.
Jag känner tveksamhet inför det allra nyaste, det senaste, mot eureka.

Jag vill verkligen inte definiera mig som konservativ eller bakåtsträvande, det är bara det att jag inbillar mig att jag ser nutiden som framtidens historia och att vi lever i ett sammanhang, en länk i en kedja som sträcker sig bakåt och framåt lika långt. Nuet är egentligen bara en teoretisk skiljelinje mellan framtid och dåtid.

Så, det som "gäller", det som "är" eller kallas för "sanning" kommer att vara ifrågasatt en dag. Eller inte. Jag vet ju inte vad som kommer att hända i morgon, men samma insikt ger ju slutsatsen att jag egentligen inte vet vad som pågår just nu...

Allt detta apropå diagnoser. Jag tänker i synnerhet på diffusa, relativt moderna diagnoser vars orsak, diagnos och eventuella behandlingsmetod fortfarande är under debatt.
Ett typexempel är att jorden en gång var obestridligt platt, att jorden skapats på sju dagar och att onani ledde till närsynthet och ryggbesvär.

Vad "vet" vi i dag som i morgon kommer att göras till åtlöje? Vilka behandlingsmetoder kommer att stämplas som inhumana, kontraproduktiva eller rent av förvärrande?

Jag vet att den här typen av neutrala förhållningssätt är helt förkastliga ur ett utvecklingsperspektiv.
Om alla hade tänkt som jag hade vi aldrig lämnat träden, och det låter trevligt och kanske varit för det bästa men nu är vi där vi är. Utvecklingen kommer aldrig att stanna, stickspår kommer att utforskas och överges och jag kommer att stå vid sidan av och fundera över varför mänskligheten jagar sanningar som aldrig kommer att finnas.

Under tiden visar det sig att nästan hälften av de människor som sitter inspärrade i fängelser, dömda för olika brott, troligen bär på ADHD.
Undrar vad det betyder.

För övrigt är Baby en stor fantast av Idol.
Det betyder att jag också följer detta elände.
Med stor behållning måste jag motvilligt erkänna- det ÄR roligt!
Jag älskar hur människor bestämmer sig för att de är så bra på att sjunga att massor av andra människor inte borde berövas chansen att få ta del av deras sång.
Lika mycket bedrövas jag över hur fantasilösa dessa människor är när de söker sig till det avskräde av musikbranchen som Idol står för eller kan leda till.
Fan, många av de som inte går vidare i programmet borde inte ens ha sökt, de borde spenderat den tiden i en replokal i stället, på väg mot sin rättmätiga uppskattning skapad för egen hand, för egen röst.

Fortfarande inget jobb men massor av kärlek!

Hjälpte Jimmy med flyttstädningen häromdagen, skurade badrummet och putsade fönster och en massa dylikt.     I rätt sällskap är sånt där otroligt roligt.

Nu ska jag posta A-kassemög. Puss på er.