trevoltbilling

För exakt ett år sedan satt jag i Cecilias gamla lägenhet i Bandhagen.

Jag var minst sagt illamående.
Väskorna var packade, eller rättare sagt: Mitt handbagage var packat.
Det innehöll i stort sett ingenting.

Det var mitt i vintern och snön låg tjock men jag hade klätt mig i sommarkläder.
Jag hade inte ens packat ner så mycket som ett ombyte. Det var nästan som om jag skulle bort över helgen men jag hade faktiskt inte den minsta aning om hur länge jag skulle vara borta, kanske så mycket som två månader.

I väskan låg sista delen i Ken Follets "pillars of the earth", nyinköpt och oöppnad.
Det skulle visa sig att en timme efter att jag lyckats läsa ut denna 1200 sidors tegelsten skulle jag bli skickad rakt ut i ett träsk i sällskap av två nervtärarande idioter.
Men ännu visste jag ingenting om detta.

Jag visste att jag skulle bli upphämtad i Bandhagen av en taxi klockan halv fyra på morgonen och bli skjutsad till arlanda. Jag visste att jag där skulle mötas upp av "någon". Därefter skulle jag flyga till andra sidan jordklotet för att vara med i en dokusåpa.

Men det hann jag inte bekymra mig så mycket över.
Vi var med barn.
Men jag var rädd.
Lyckligtvis tog Cecilia hand om den saken på bästa sätt. Att det sedan slutade på ett tredje sätt är väl ödets metod för att jävlas med den lilla människan men så var det.

Så nu när jag ett år senare sitter och minns så känns det väldigt underligt i kroppen. Mycket har hänt sedan dess men ändå... så lite.

Ni sjutton andra tänker nog också mycket tillbaka dessa dagar.