trevoltbilling

Skönt att alla andra också vet vem som vann nu, så jag slipper frågan:-)
Ellenor är en värdig vinnare, utan tvekan. Men om jag hade fått välja hade jag röstat på Jarmo.
Jarmo har kämpat hela vägen och bidragit som FAN med god stämning.
Fast allvarligt talat, jag känner honom mycket bättre än vad jag känner Ellenor, så jag är inte rätt man att avgöra om hon förtjänade att vinna mer eller mindre äm honom.
Alla som pallade så långt är vinnare i en eller annan mening.
Ingen av dom hade något större behov av den halva miljonen dock, så ur det perspektivet skulle Nina eller Anna vunnit;-)

Annars har helgen varit svårt hektisk-
efter fredagens spelning på Siesta -återigen, tack som fan till alla som var där- så var det dags igen på hemgårdens vårfest. Inte lika mycket folk där, men det är kanske inte så konstigt!
Nu ser vi fram emot stapelbäddsfestivalen i Malmö, lycka till John! (han är min vikarie för jag smiter på kärlekssemester med Baby)

Efter det stack vi faktiskt tillbaka till Siesta, för Antiflag spelade och dom är så förbannat bra!!!
Riktigt sköna live också, väl värt de fem timmar det tog att ta sig hem efteråt med pågatåg, byte till buss, byte till annan buss.... Jävla motherfucking skånetrafiken!!

Nu ska jag köpa en croissant till frukost. Första gången jag någonsin åt en sådan var på resorten efter att ha åkt ut ur Robinson. Rafael kom dit och sa: "Oh, croissanter, det är skitgott" och då sa jag "va? är det?"
Och sedan dess älskar jag croissanter för det är jättegott!
...fan vad jag svamlar. Har reprisen på i bakgrunden, så jag är lite kluven i uppmärksamhet!


Puss!


(fy fan vad vidrigt bratigt med champagnedusch!!!)

Cecilia fyller år i dag.
Födelsedagar kommer och går och egentligen är det kanske inte världens märkvärdigaste dag men det är i regel den dag då man är lite mer i kontakt med barnet inom sig.
När man var liten var det en väldigt speciell dag för den fungerade lite som en indikator på hur viktig man är.
Om man nu kan säga så, det låter ju ganska hemskt, men jag vet människor som hade föräldrar som glömde bort deras födelsedagar, jag har själv haft födelsedagskalas som ingen kommit på, och nu...
Fyller kvinnan jag älskar år och hon får fira den dagen utan mig.

Jag tänker inte skriva någonting om hur hon uppfattar det eller vad hon känner inför det för det är hennes upplevelse men jag kan säga att jag känner mig ganska kass som inte väcker henne med tårta och blommor.
Det börjar bli allt mer ohållbart med distansförhållande.
Man har ju kommit förbi tonårsstadiet där en flickvän är som ett tillbehör, jag älskar Cecilia av hela mitt hjärta och hon är som en förlängning av mig själv, jag känner henne som jag känner mina armar, mina ben och mitt hjärta och jag VET att jag ska vara vid hennes sida.
Men idag är jag inte det och jag skäms inför mig själv, för här har livet presenterat för mig vad det är meningen att jag ska göra och jag gör inte det. KASS!!!

Åtgärd är på väg.

Sista avsnittet av Robinson idag. Grattis till vinnaren, kan vi gå vidare med våra liv nu?

Spelade på Siestafestivalen i Hässleholm igår, det var kanon. Stort tack till alla er som kom och supportade, ni gjorde den här upplevelsen ännu bättre. Stort varsågod till alla er som gillade oss! Vi ses snart igen:-)

Nu drar vi till Lund för att spela på vårfesten, nytt inlägg i kväll!

PoK

I huset!

I sanning, i huset.

Såg att nordkorea kört lite naughty business, inte snyggt!
Testa ett kärnvapen av nästan exakt samma kaliber som de som fälldes över Hiroshima och Nagasaki?
Efter att ha testat långdistansmissiler med en räckvidd som sträcker sig över Japan?
Snacka om att spotta på skolans buse!

Jag läste att Nordkoreas diktator (ni vet han som sjunger "so wonewy" i Team Amerika) som snart kommer att kasta in handduken av pur ålder är på väg att välja ut sin efterträdare- eller hade han redan gjort det?

Han har tydligen ett antal söner som kommer på tal och han väljer antagligen i god ordning den mest utflippade knäppskallen av dem så att det Nordkoreanska folket får lida i femtio år till, men det intressanta är den av sönerna som absolut INTE kommer komma på tal:
En socialt handikappad, nördig typ som beter sig som om han var hälften så gammal som han är.
Han blev tydligen gripen i Japan häromåret och raskt deporterad hem till Nordkorea igen.
Syftet med resan?

Disneyworld!
Från det ena fantasilandet till det andra!

Tydligen fick Kim Jong Il tio hole in one på sitt livs första golfrunda, haha!
Erik Blomqvist, släng dig i väggen!
(Har ni sett "Da Vinci Koden? Jag blev tipsad av ovan nämda golfare när vi var på utflykt i den Filippinska arkipelagon om denna film och Ja, Erik, du liknar Silas som fan!!!)

Men men, nog om det. Nedan följer en Filippinsk folksägen som jag snappade upp i våras. Den är omarbetad ur mitt minne men kärnan i berättelsen är väl ungefär det samma. 

En gång i tiden levde Sol och hans enda dotter, Luna, i skön harmoni i sitt enorma rike, himlen.
Sol var väldigt stolt över sin enda dotter för hon var strålande vacker och ett mycket begåvat barn.

Medan hennes fader Sol var upptagen med att sprida sitt ljus spenderade Luna dagarna med att färdas kors och tvärs genom sin faders väldiga rike för att beundra dess skönhet, men också för att hon var nyfiken av naturen.

Så en dag upptäckte hon att hon på sina vandringar nått en del av sin faders rike hon aldrig tidigare besökt.

Hon såg saker så underbart sköna att hennes nyfikenhet övervann respekten för hennes fader.

Hon hade nått gränsen mellan två riken, platsen där hav mötte himmel.
Luna hade aldrig förr sett havet på så nära håll och platsen där dessa två möttes var magiskt underbar:
Hon såg rakt ner i det glittrande ljupet, beskådade tusentals färglada fiskar, koraller, sköna klippformationer lät sig försjunka i hänförelse av detta mirakel.

Därför blev hon först skrämd av ljudet och rösten som plötsligt nådde hennes öron.
Hon vände sig om och såg rakt in i en ung mans mörka ögon.
Han hade dykt upp ur havens djup och blivit fascinerad av den unga kvinna som så koncentrerat iakttog vad han varje dag såg omkring sig.
Han presenterade sig som Mar, son till havets gud.
När första förskräckelsen lagt sig talade även hon om sitt namn och de utbytte de förpliktigade artighetsfraser situationen krävde.

Detta blev början på en lång konversation. De unga tu talade många långa timmar om allt mellan himmel och hav:
De berättade om sina respektive riken, sina fäder, sina liv, drömmar och om sina innersta tankar och önskningar och en stark vänskap växte fram.

Detta första möte blev till flera.
Luna fortsatte att färdas till den plats där hav mötte himmel och alltid väntade Mar på henne.
Hon insåg att han gjorde henne lycklig och han lät henne veta att han upplevde samma sak.
De båda kände och erkände för varandra att deras möten och samtal, ja deras blotta närhet både kroppsligen och själsligt gjorde att de kände sig hela:
De blev förälskade i varandra.

Det sjöng i Lunas hjärta.
Hon hade aldrig förr älskat som hon nu gjorde och att veta att Mar upplevde samma sak gjorde hennes lycka ännu starkare. Hon kände att hon var tvungen att prata med någon om detta enorma som inträffat i hennes liv men hon vågade inte erkänna för sin fader.
Sådana här saker kunde omöjligen förstås av gamla gudar!

Så Luna sökte upp en kusin och berättade för henne.
Oturligtvis var denna hennes kusin missunsam och svartsjuk på Luna för hennes skönhet och lycka, så denne skyndade till Lunas fader och avslöjade alltammans.

Sol blev ursinnig. Det var för honom helt otänkbart att hans dotter skulle äkta sonen til havets gud och han visste att havets gud var av samma uppfattning: Det var De Urgamla Lagarna som styrde dessa saker och solens son och havens dotter skulle beblanda sig lika lite som himlen och havet ty så var det skrivet sedan innan tiden fanns till.

Sol skred omedelbart till handling. Han lät spärra in sin dotter i sin trädgård så att hon skulle glömma bort hela historien. 
Vidare lät han sända bud till havsguden och denne reagerade ännu kraftigare-
han lät åt Mar bygga en fängelsecell på havets botten för sitt brott mot faderns vija och De Urgamla Lagarna
varifrån Mar aldrig skulle undslippa.

Luna spenderade många långa nätter och dagar med att gråta över förlusten av sin älskade.
Det plågade henne så att hon aldrig skulle få återse sin älskade Mar, aldrig mer få möta hans blick, höra hans skratt, aldrig mer få samtala med honom.
Förtvivlan över denna orättvisa, den plågade sorg hon upplevde, tvingade henne snart till handling.

När ett antal veckor passerat och hennes faders värsta vrede bedarrat smet hon en natt ut ur trädgården där hon spärrats in.

Hon skyndade sig över himlen och kom fram till platsen där himlen möter havet och ropade efter Mar.
I hans ställe dök i stället en av hans vänner upp och berättade om det öde Mar mött, men han visste inte var fängelset var beläget!

Så Luna spenderade hela natten svävandes över havsytan.
Hon lät sitt ansikte skina och reflekteras över havsytan, hon viskade hans namn så att det bars över vågorna, hon sökte över världshaven.

När dagen grydde skyndade hon sig tillbaka till trädgården så att hennes fader, när han lämnade hemmet för dagens bestyr skulle tro att hon spenderat hela natten där.
När han så återvände förvann hon åter ut i natten för att låta sitt bleka sken spegla över vattenytan i ett ständigt sökande efter sin älskade Mar.
Så sökte hon natt efter natt efter sin älskade och söker än idag.

Mar i sin tur kan från sitt fängelse ibland se sin älskade Luna.

De gånger hon passerar över honom sträcker han sig efter henne, försöker fånga hennes uppmärksamhet.
Han sträcker sig så hårt han kan, stretar med hela sin vilja mot sitt fängelse och be besvärjelser som håller honom fången men han är inte i stånd att bryta sig loss:
Dock är kärlekens styrka så stor att när Luna passerar i närheten av Mars fängelse är hans längtan och kärlek, hans ansträngning att återigen smeka hennes kind så enorm att hela havet drar sig emot henne för att han ska kunna komma lite, lite närmare.

Detta är förklaringen till att vi har tidvatten.


<3

Tjeeena!

Ursäkta dröjsmålet, men när man träffar sin älskade så sällan som vi gör spenderar man inte gärna tiden framför datorn!

Passade på att dra ut till Heron City-
Det i Amerikansk stil och anda extremt stora shoppingcenter som ligger... någonstans i utkanterna av Stockholm...
Helt galet, de har bowlinghall, arkadhall, inredningsbutiker, biograf, foodcourt, mediamarkt, willys, lekland för barn... ni fattar.
De har dessutom en väldigt stor andel robinson-tittare, förstår jag. Jag har blivit fotograferad av X antal mobilkameror och har fått skaka tass, skriva autografer och det ena med det tredje. Men sånt är bara ball, det är få förunnat och i allra högsta grad övergående, jag älskar ju uppmärksamhet så what the fuck, folk är ju bara trevliga!

Seen var vi på Sugar Bar och såg Dolly Daggers och jag säger bara Damn vad bra dom är! Dom var kanon innan men sedan de tog in en bassist och Ludde kunde fokusera på att fronta blev det ju så sjuukt fräckt! Har ni en chans att se dom, gör det. Det är inte bara snack, nästa gång du får chansen kommer det att kosta 300 spänn fan... :-)

Fundering:
Trevolt är ett relativt nystartat band - augusti 2008 satte vi igång - och även om bandet är nytt är vi inga fågelungar som sitter på röven och väntar på att brejka. Vi sliter som fan för att så många som möjligt ska få chansen att höra vår musik för vi är övertygade om vår egen storhet. Det är i och för sig alla som gör musik liksom att alla mödrar tycker att deras barn är vackra, men vi är fan bra PÅ RIKTIGT (haha, bra distans).
Eller åtminstone såhär: Vi gör det här på riktigt, för att få spela, för att vi vet hur det känns i kroppen när man hör en riktigt, riktigt bra låt. Vi vet hur det känns att med darrande händer läsa med i ett sprillans nytt texthäfte och följa sången med blicken, vi vet hur man kan få rysningar av en riktigt fet basgång, ett enkelt men perfekt avvägt trumfill, ett gungande riff...
ni fattar.

Så hur gör man?`Vad göra när bandet är inrepat, låtarna sitter som en smäck och låter bra som fan? När fler än bara ens morsa och närmsta polare tycker att det svänger?
Hur får man spelningar, hur når man ut?
Vi kan det här, ingen fara. Men FAN vad mycket jobb, haha! Jag minns inte att det såg ut såhär för tio år sedan- men det kanske var därför Deathboot la av?
Myspace, facebook, lastfm, youtube, spotify... Jag har säkert glömt en massa essentiell pusselbitar men principen lyser en i ögonen: Finns man inte online finns man inte alls. Få många vänner på myspace, få många views. Få folk att joina ens grupp på fejsboken. Trakassera personalen på spotify tills de fattar att snart hundratusen besökare på mindre än ett år inte går att ignorera.
Boka spelningar. Det, mina vänner, är både lättare och svårare än det verkar.

Andy Warhol sa en gång att i framtiden kommer alla vara kända i en kvart. Jag vill göra en liten änding på det uttalandet:
I framtiden har alla en klubb.
Det finns tusen miljoner små ställen att spela på och det är otroligt coolt- musikscenen har, så vitt jag vet, aldrig varit så vital som den är nu.
Men den digitala revolutionen har gjort att ett nystartat bands fanbase växer väldigt krokigt. Tusen människor som älskar en musik är underbart men om dessa fans bor i tusen olika städer för att man fått kontakt med dem online, var skall man då boka en spelning?

Festivaler!
Festivalspelningar är det givna svaret. Fatta hur mycket sjå det är att få in foten på en festival? Allt fler människor startar band med den stora drömmen om att få göra sin grej och tack vare digitala inspelningmöjligheter kan även den mest mediokra låt putsas upp till att skina underbart. Missförstå mig inte, jag lyssnar fan på cancerslug och en bra låt är en bra låt oavsett vad folk säger, min smak avgör så att säga för mig, men det blir svårt för konsertarrangörer att avgöra vilka band man vågar satsa på.
Så, det blir oftast redan etablerade band som får spela på de stora ställena, de som trycker upp affischer, de som är välbesökta, som kan betala ut reseersättning. Det är inte gratis att ta sig tvärs i genom landet!
Inget nytt under solen egentligen, jag ville bara ta en paus i myspaceandet för att gnälla lite.
Festivalerna var det ja.
Alla vill spela, få får chansen. Har ni lagt märke till att de allt mer låter besökarna bestämma vilka band som får spela? Det är nästan alltid win-win, då publiken i princip får handplocka vilka band de ska få se och de band som allra mest vill spela ser till att få så mycket draghjälp de behöver.

Så, för att runda av:
Musikindustrin är döende, den digitala revolutionen har segrat. Musiken har demokratiserat och återgått mer eller mindre till vad den var innan det handlade om siffror, statistik och pengar: Om att spela.
Och om att de band som folk gillar, oavsett om de av någon fisförnäm rescensent eller skivbolagsboss anses vara "bra", får den uppmärksamhet de förtjänar.
Och att vi, som lirar, som vill något, får jobba ännu hårdare för en ännu större belöning: Ett ärligt erkännande av alla de som räknas:
Ni som uppskattar det vi sliter för.

Jag spelar för min egen skull, men myser i smyg åt berömmet
Jag gör min egen grej, men lägger av om ingen bryr sig
Jag är min egen, men vi är allas

Hallå alla sköna lirare i vårt avlånga land-
helg i fyra dagar, jomantackar!

I kväll drar bandet till Köpenhamn för att spela på stengade 30, som är ett mycket sympatiskt ställe att spela på, med tre danska band jag aldrig hört talas om men de är säkert bra. Ska kolla in deras myspace när jag skrivit klart.

DÄREFTER ska jag vara vaken hela natten. Jag har svårt för mornar och kommer säkert försova mig i morgon och då skulle jag missa bussen och det vore en katastrof av episka mått för den bussen kör hela vägen till Stockholm och om jag inte får träffa Cecilia snart kommer all längtan att få mitt huvud att explodera och de påföljande slamsorna hade antagligen flugit ikapp bussen etc etc...

Lite goda nyheter: TREVOLT spelar på Siesta! Ja, ni läste rätt: FREDAGEN DEN TJUGONIONDE MAJ, alltså festivaldag två, står vi på scen. Vi ska i och för sig spela klockan ett, så det blir solen i ögonen och allmän bakfylla. Men det kommer bli fett najs, grymt med ös och så vidare.

Deeesutom- eftersom jag ändå är där tänkte jag gå och se dead by april och när de kör robinson-låten tänker jag stagediva i mina öråds-kläder och skrika: PAAAAARAAAANGAAAAN....
Eller inte.
Eller?

Annars trillar bokningarna in så smått och det ryktas att vi ska spela på en viss festival i roskilde i sommar.
Sätt nu inte kaffet i halsen- gå i stället in på paramounts myspacesida och få rätt på informationen:
Det finns fler festivaler i roskilde än Roskildefestivalen, hör och häpna.

På lördag ska jag och Cecilia gå och se Dolly Daggers på sugar bar i stockholm. Gå dit om ni kan, de är asbra:
www.myspace.com/dollydaggers


Men hur som haver: Fyra dagars ledigt, lira med bandet, spolen skiner och bäst av allt: Jag ska få träffa Baby!
(om ni undrar varför jag envisas med att kalla henne det beror det helt enkelt på att hon HETER det. Står i passet. Så det så.)
Fan vad bra man mår just nu!

Apropå egotripp:
Scandinavian tattoo magazines nya nummer, som prenumeranter redan fått men som är i butik först nästa vecka, har en stor och fin artikel som handlar om MIG! Jag har redan sett den och är väldigt nöjd:-)
Så smit in på din lokala tatueringsparlör, boka en tid och ögna igenom deras exemplar- dom lär ha den!

Puss och kram allesamman!

Fan vad cool videon kommer bli...
vi passade på att spela in en liten smakis:
http://www.youtube.com/watch?v=NtX9IRyzU5Q

Så igår fick jag spelat skivor på Steves klubb 90´s.

Den ligger på Deep som tydligen har renoverat sedan jag var där sist, ser nästan lite väl flashigt ut nu för tiden. Jag kommer i stort sett aldrig ut sedan jag slutade dricka- jag menar vad finns att göra för en nykterist med lyckligt förhållande på en nattklubb?
Spela skivor!

Jag brukar dj:a på Steves klubbar. Han är en riktigt trevlig man och det brukar vara go stämning på hans klubbar och i går kväll var det alltså dags att tacka för otaliga gästlisteplaceringar genom åren.
"I kväll - RobinsonBilling" är väl ungefär det mest komiska och ostiga man kan tänka sig men skit var det med det, som min kollega brukar säga. Jag har ju ändå roligt när jag spelar.
Och mycket riktigt.
Kvällen kan summeras ungefär såhär:

Rancid, Sublime, Nofx, Bad Religion, DLK, Dia psalma, Krymplings, Rage Against the Machine, Millencolin, Misfits och annan punkrock jag både diggar som fan och anser passa med klubbens nittiotalstema gjorde, vid varje spelning, i snitt en till fem personer väldigt glada men tömde effektivt dansgolvet.

Pulp, Blur, Oasis, Green day(!), Roxette, Ricky Martin(!!), Depeche mode, offspring(!!!), 4 non blondes och annat som fanns på skivorna som jag lånade av Steve fick igång folk som fan och det dansades hejvilt. Problemet är dock istället att jag kanske inte hade så roligt alla gånger:-)

Det roligaste var alla väldigt berusade människor som var lyckligt överraskade att få ha turen att träffa MIG!!
Blev friskt fotograferad. Missförstå mig rätt, jag uppskattar verkligen när folk vill skaka min hand och tycker att det var synd när jag åkte ut och så vidare, men betänk då att de i regel är rejält berusade samtidigt och jag är alltså nykter alkoholist.
Inte för att mina val är andras, men det är lite svårt att prata med folk över den höga musiken eller genom dimman, så att säga.

Kvällens bästa var paret som inte kunde släppa mig med blicken på väg mot båset där jag stod: Hon halkade omkull med ett brak och när jag böjde mig fram för att se om hon klarat sig insåg jag att hennes pojkvän fullkomligt ignorerat henne för han hade låst blicken på mig och närmade sig ostört med höger hand utsträckt, redo att skaka min. Hon i sin tur verkade inte heller medveten om att hon trillat- hon hade fortfarande samma intensivt starstruck blick ännu på väg upp från golvet... Härliga människor! Tur att alkohol är smärtdämpande!

Nog om detta.

Nu måste jag klä på mig och cykla hem till Adam och hjälpa honom att transportera pastasalladen till replokalen. Återkommer senare med en rapport om hur videoinspelningen gick!!

PoK

Såja, ännu en arbetsvecka avbetad.

Fy fan vad högstadieelever kan bete sig som S-V-I-N!!!!
Egentligen borde man se till att komma in i rixdagen...
Då skulle jag avbryta alla kvinnor som talade, slå alla feta politiker i nacken och göra grymtande läten, klämma kvinnliga ledamöter på pattarna och skratta rått när de försökte komma undan, hälla mjölk över dom i matsalen, spotta i trapphuset med målet att träffa folk, spreja hakkors på väggarna, sparka folk på måfå, sno andras anteckningar och rita kukar på dom, skriva mitt namn på andras pappersarbete, busringa på deras tjänstetelefoner, kommentera deras mammors sexliv, knuffa omkull folk i korridorerna, låsa dörren inifrån så vissa kom för sent till voteringar, systematiskt trakassera vissa jag valt ut för att de är fula....

Det känns som om jag arbetar på ett sånt där Amerikanskt fängelse man ser i filmer och teveserier. Ibland.
Ofta är det underbart utvecklande och många av eleverna beter sig civiliserat, kärleksfullt och solidariskt även mot främlingar.
Men dom där monstren...

Omständigheter är endast förklarande, inte ursäktande: Felet ligger inte hos de elever som mår dåligt, inte fått lära sig annat eller är slavar under missriktade försvarsmekanismer.
Men jag är också människa. Jag blir arg, helt enkelt.
Det är mycket som är skitbra i den svenska skolan, men naturligtvis även massor som är fucked up.

Det som gör att gränsen går för mig, det är alla de kollegor till mig som med jävla flit och medvetet går emot våra styrdokument, avviker från vår gemensamma värdegrund för att de har gett upp för längesedan; "pedagoger" som fortsätter att gå till jobb år efter år för att de vant sig vid lönekuvertet eller...
ibland undrar jag om de rent av gör det för att hämnas?
"jag är en hoptorkad bitterfitta som hatar mitt liv och fan ta alla andra som är på väg mot lycka"

Skolledningar i hela landet, skärp er. Våga avskeda kassa lärare.
Lärarfacken- glöm inte att uppdraget att fostra nästa generation är moraliskt viktigare än era arbetsrättsliga insatster.
Politikeras.....
Våga bara. Våga bara höja era egna löner samtidigt som ni skär ner på skolan.
En enda elevs sabbade utbildning och eller mentala hälsa har en potentiell sjusiffrig prislapp, glöm inte det.


Nu har jag skrivit av mig. Skönt.
Ikväll: DJ:a på deep. Ball.
I morgon: Musikvideoinspelning på kajplats klockan ett. "I dina ögon" är låten. Missat det?
www.myspace.com/trevoltpunk

PoK

Fan, det blir många repor den här veckan...
Sex besök till replokalen får jag det till eftersom jag räknar in lördagens videoinspelning.
David och Adam kommer att vara där sammanlagt sju gånger för på fredag ska de repa med John på trummor.
Nej, jag håller inte på och fasas ut! Det är bara så enkelt som att vi har en spelning bokad under en period jag är bortrest och vi avbokar inte.
Ska ut på landet med Baby en vecka efter midsommar, hur underbart ska inte det bli! Lilla familjen på en ö, dåligt med mat, mängder av närhet... inget rinnande vatten och ett mysigt litet hus...

Jag är nu totalt frustrerad över mängden av "paralleller till Robinson-skämt" jag kan dra här, så jag nöjer mig med ett:
Om jag måste sitta i en trång bur hoppas jag att det är Cecilia som väntar utanför och varken Jarmo eller Popcorn:-)

Eller nåt.

Kul att höra att mina små kreativa alster lyckas glädja åtminstone en eller annan. Jag älskar att skriva och kommer aldrig, aldrig sluta med det. Målet är att publiceras.
Ända sedan jag var barn har jag haft tre målsättningar med mitt yrkesliv, nämligen att bli lärare, journalist och eller författare.

Just nu jobbar jag som lärare men det kommer snart att upphöra. Jag behöver avsluta min lärarutbildning, det känns liksom lite bättre med en examen... Journalistyrket kräver även det en högre utbildning och det får fan vänta tills jag blir stor.
Författandet däremot kommer ganska naturligt.

Jag har lite planer på G mina vänner. Ni får snart veta vad, på ett eller annat sätt.
Under tiden bifogar jag en grej jag skrev ner med darrande händer en mörk natt. Historien är helt sann och skriven direkt efter upplevelsen! Skitcoolt egentligen:-)

PoK

Mardröm. Cirka ett på natten till den 27 maj 2008

Det börjar med att jag, min bror och vår far är i parken, slottsparken. Det ligger redan här en känsla av obehag över drömmen. Han är på dåligt humör och det gör mig illa till mods. Han klagar över något, vi går snabbt efter, för att hålla takten. Kanske ett förträngt barndomsminne?

Jag ser tvärs över gatan hur en grupp barn kastar med flaskor över ett hustak. Nu är det skymning och jag är plötsligt mig själv i vuxen ålder. Jag ropar på dem att lägga av. En liknande incident inträffade på jobb idag. Ett av barnen kommer springande emot mig med ett ansiktsuttryck av raseri och kastar glas mot mig. Vi dansar runt, runt varandra och han kastar glas emot mig som jag fångar med handen. De krossas och blod forsar ur min trasiga hand.

Jag tar fast honom och vräker honom mot marken. Våld. Jag vet inte riktigt vad som händer...

Plötsligt ligger jag i min säng, det är natt. Jag sover. Jag ligger och har ångest efter en mardröm. Jag reser mig ur sängen och försöker tända i taket, men det blir inte ljust. Jag minns att jag tänker att lampan inte bör vara trasig. Jag snubblar in halvt i panik i hallen för att tända den lampan istället- den glöder svagt gult, det fortsätter att vara mörkt.

Närvaron i rummet är tjock och mörkbrun/mörkgrön. Jag ser den inte, men jag upplever den som en kall och fuktig känsla trots att jag är svettig. En djup baston ekar i rummet som jag vet kommer från skräckens strupe. Jag ryser nu när jag beskriver min dröm.

Jag upplever en känsla av panik och att jag måste vakna: Jag reser mig ur sängen igen och det är svart, alldeles för mörkt men ändå kan jag se rummets konturer. Jag skriker till mig själv:   "Mitt liv är precis som jag vill att det ska vara"! Som för att samla mod, men jag blir allt räddare. Lägenheten tappar sina proportioner något och jag springer skräckslagen in i badrummet och skriker till min spegelbild att vakna...

Jag reser mig ur sängen, äntligen, tio gånger i rad för att varje gång upptäcka att jag fortfarande sover! Varje gång är det mörkt.

Jag klättrar uppför våningssängen för att väcka min bror, men finner bara mina vänners ruttna lik.

Sover fortfarande.

Skriker högt och om och om igen: Vakna! Vakna!

Klättrar uppför våningssängen, våning efter våning, men trillar ner i sängen igen.

Nu känner jag min egen stela, döda arm banka mig själv på armen för att jag ska vakna.

Till slut vaknar jag faktiskt. Tror jag i alla fall. Detta kanske också är en dröm...

Kudden är blöt av saliv. Jag har legat och skrikit. Jag är så rädd... Jag går upp, tänder i taket -lamporna fungerar- kollar på toa om det sitter.. något där, sätter på en kopp te och startar datorn.

Detta är i särklass den sjukaste, ovanligaste och mest skrämmande dröm jag har haft i hela mitt liv. Så verklig... så obehaglig... jag ryser nästan oavbrutet under hela nedtecknandet av drömmen och slutar skriva regelbundet för att se mig om över axeln. Jag känner att jag bara fått ner en bråkdel av detaljrikedomen av drömmen i text... men det är mycket med drömmar som är flyktigt och svårt att klä i ord.

Det finns mycket att tolka ur den här drömmen. Jag är redan i full gång.

Hemma igen!
Efter en kort, intensiv och alldeles underbar helg fick jag knappt upp dörren.
Av någon outgrundlig anledning tackade jag ja till en månads gratis morgontidning, så om jag inte jävligt snart sätter igång med papier-machéprojekt kommer jag att drunkna i tidningspapper.

Stockholm var som det brukar: stort, tunnelbaneaktigt och luktade jättegott. Den där sista punkten tillskriver jag min närhet till min fina Cecilia, såklart, men upplevelsen är inte mindre sann för det!

Vi går väldigt mycket på bio och den här gången var det X-men origin: Wolverin som sågs.
Jävligt cool, men nörden i mig var lite upprörd över att få veta så mycket om hans bakgrund. Dessutom tyckte jag att det var en hel del som inte stämde med min uppfattning om hur saker gått till. Jag vet att många olika versioner publicerats i många olika tidningar, men ändå.
Wade var by the way jävligt lik baraka i Mortal Kombat...

Elisabeth? Hur ska jag kunna skriva till dig utan din e-postadress?

Nu börjar det dra ihop sig!
På lördag spelar vi in de första scenerna i musikvideon! Den här delen skall spelas in i replokalen och vi hoppas att det kommer jävligt många, annars kommer det se lite pinsamt ut...
Det finns en grupp på facebook som heter "trevolt punkrock" som bland annat jag är med i. Är man intresserad av att vara med i videon joinar man den gruppen och kommer att informeras.

Stackars Angela. Hon och Anna kommer visst inte någon vidare överens än idag. Har jag hört, bör tilläggas, inte direkt från henne själv.
Men att först bjuda på käk och sedan bli tackad med en biljett hem är inget jag skulle önska någon!
Men robinson är robinson och jag är inte sur på någon för något i dagsläget. Å andra sidan kom jag nog lite billigare undan:-)

Glöm inte:
www.myspace.com/trevoltpunk

PoK

Förresten, det kommer nog fler noveller.

Man vill vinna för att bevisa för sig själv att man är bättre, tror jag.
Men om man inte vinner, så intalar man sig själv antingen att det är okej att inte vara det eller att man hade solen i ögonen...


Jag tänkte dra till kungliga hufvudstaden om en timme, längtar tills jag spricker i tusen små bitar som man kan strö över en mjukglass, som en av mina elever (vars blogg ni hittar på hesaburgerqueen.blogspot.com) kunnat uttrycka det.

Annars har det varit en underlig dag med konstigt väder, struliga humör på både elever och kollegor samt ett oerhört tveksamt val till fredagsfilmen.
Verkar som att videoinspelningen inte bara kommer att bli av, den kommer dessutom bli lyckad. Ett antal unga entusiaster har anmält intresse, datum är satt, rektor har gett grönt ljus och vår eminenta regissör Linus är helt on.
Det kommer bli skitbra!

Nu tänkte jag säga trevlig helg och så, för jag kommer antagligen inte skriva igen förrän tidigast måndag kväll efter repan.
Innan jag drar dock klistrar jag in en gammal novell jag skrev för en tävling i England.
Kanske någon gillar den.

PoK!

                                        The Anti Anti Hero

The country was as noisy as a bellowing bull

The God grew restless at their racket,

Enlil had to listen to their noise.

He addressed the great gods,

'The noise of mankind has become too much,

I am losing sleep over their racket.

Give the order that surrupu-disease shall break out

Sumerian mythology- "The myth of Atrahasis" tablet XI

Now then...

Would you like to share with us the reasons for behaving in such a manner?

You must understand that this is completely unacceptable-

Running around screaming like that? Making all kinds of noise and disturbing the peace?

Resisting arrest? What got into you this time?

The fat old policeman obviously enjoyed treating me like some kind of lesser being, as if he was explaining to a child why it rains or why putting ones hand into open flames is a really bad idea.

Being locked up in a small room with soundproofed doors, alone with an officer of the law seems like something I would experience as unnerving or even terrifying; This was not the case, however, for various reasons.

I knew the bastard in blue: He was some kind of uncle´s cousin or whatever. The kind of fat slob that showed up on occasional weddings or family reunions that always got himself hammered way beyond the point of embarrassing, making loud points of how my mother should have raised me differently so she wouldn´t have to suffer the indignity of having such a sweet baby growing up to "that freak-thing".

Which inevitabely leads me to why I -to an extent of my surprise- was able to keep so calm under the circumstances:

Growing up in small community with little room for self expression outside the narrow framework of mainstream so common in places like this I´ve always been able to occupy myself on my own.

Always relying on no one but myself and never really expecting anything from anyone other than spite or malice situations like this, however unusual, seemed like an everyday thing.

I feel I must clarify one thing here: this was my first and only arrest.

As a loner I found myself reading quite a lot.

I read mostly occult stuff when I was younger, preoccupying myself with all sorts of weird stuff from Lovecraft to the Tora, LaVey to Lord Dunsany... You get the picture.

Even though books often tend to be a better company than any human, lack of companionship sometimes seemed to take its toll on my mental health. This is not the reason for my conclusions and actions of late, however, and history (or lack thereof) will prove me right.

After all of the occult writers had been read and all the religious dogma joined them on my ever growing pile of read books I started sensing some kind of connection between fiction, religion and science.

I know what you are thinking.

Dont.

I was right.

Thats when I started reading physics, mowing through the basics with ease and finding myself chewing through more and more advanced stuff, especially that wich concern meteorology, audiometry, otology, acoustics... basically everything that intersected sound with weather-

And so I made The Discovery.

At first, it was a fun pastime. After that I thought of it as something to write an amusing short story about.

But as I penetrated further into science, coincidene and everything in between it slowly dawned on me that I was on to something potentialy... disastrous. Armageddonlike, even.

It took me quite a while to decide what to do with the knowledge aquired, and I didn´t even treat it as "knowledge" instead of "idea" until I identified myself as going through the five stages of grief. After that it became simpler to manouvre the days: they were ending at any rate.

The following things are my conclusions and this is what I told the skeptical policeman trying to talk me into some kind of mockery of adulthood. His reaction could not have interested me less, but seeing as we were there and going nowhere, I felt obligated to share the future as I had discovered it with him.

Once upon a time earth was populated with animals and animals alone. I am aware that by definition man is also a beast, but I make the distinction based on impact on ones surroundings: A deer might sharpen its antlers against a tree and ruin the bark and a beaver that builds a dam also affects the world around it but that is nowhere near the lengths humans have gone to to change the planet according to our fashion.

But the greatest change we made has to do with noise.

Have you ever been to a forest? An open field? The first thing I come to think about these places are the silence.

Sure, stand by the sea and become awed by the roar of the waves or venture through a rainforest under constant bombardment by the chittering chatter of thousands of parrots, monkeys and zounds of other creatures but the facts are irrefutable;

Never before in the history of this planet has so much noise been made, never have so many soundwaves traveled the atmosphere.

So what?

Please, allow me to continue.

(And please, wipe that smile of your face. It sickens me.)

As you may or may not know, sound is basically movement through air, water or any other medium. In the case of man-made noise, air is the primary medium: wave after wave ripples through it, shifting and shaping it on a molecular level until it actually molds it after random fashion. It is my utmost conviction that the sheer volume of artifficial noise produced on earth is solely responsible for all the recent changes in climate. Global warming has little to do with carbondioxide being released, rainforest being cut down or whatever reason is reproduced by populists: Its the noise.

When a sound is made at any given point and time, air is afflicted in an unforseeable manner

And seeing how completely ignorant we are of a lot of noise having a lot of effect on -for instance- climate, It seems to me a climactic development is imminent. Or, as anyone else might put it: Global disaster.

After realizing all of this I looked at my alternatives. Warning people seemed incredibly futile and stupid. Who would listen? Even with formal education I would not have been taken seriously and I really dont think spending the next fifty or so years trying to get through... well... the noise- to spread my conclusions- would be constructive. At all.

I mean, everybody "knows" we have to "do something now" to save the planet or whatever, but no one really takes it seriously. Collectively as a race we agree on certain truths on what is happening to our lonely planet and what needs to be done but nothing really is happening to prevent it. What difference would it make adding my findings to the equation?

And it finally came to me.

Inspired by a certain science fiction novelist I decided that if the end is inevitable and prolonging it by trying to stop the unstoppable does nothing other than increase the amount of suffering and damaged caused, reasoning like a utilitarian, I took matters into my own hands.

I turned my stereo up to max volume, opened my windows and ran out on the street screaming on the top of my lungs.

Quite releaving, actually, being an active accomplice in this geno/suicide.

I finally felt a sense of belonging: I knew what we all were doing and I happily joined in.

I felt, for the first time in my life, that I was a part of humanity and that I was doing something to be proud of, something that matters. A sence of accomplishment.

I comfortably leaned back on the chair in the interrogation room and looked at my captor.

He had actually paid full attention to every little bit of my summary and only interrupted me once and i acredit that to my ability to keep a fluid narrativ, never pausing or hesitating.

After a few seconds of silence his face cracked in half as he smiled wider and wider until he started laughing out loud.

He actually had to sit down to avoid falling to the floor from laughing so hard.

It sounded like cracked engines with rabid dogs in them.

I just sat there, secure in my beliefs.

After a while he managed to get himself together and still smiling he opened his mouth as to say something when the window suddenly blew open.

The room became a whirlwind of papers and snow and although it was early september the blizzard outside already had covered up the streets with heavy sheets of white.

Snubblade över en intressant fundering när jag tittade genom mina kommentarer...

Sport är ett bra exempel förresten:
Jag föreställer mig att inom gruppidrott har man regler för att matchen över huvudtaget ska kunna spelas och straff för den som bryter mot dessa. Straffen förefaller noga definierade liksom regelbrotten de utmöts för. En enväldig domare väljer hur det ska dömas.
Det jag finner intressant är att det verkar inte vara som så att straffen finns till för att det långsiktiga målet är att alla spelare en dag ska ha lärt sig och sluta bryta mot reglerna.
Det verkar inte ha ett brottspreventivt syfte, för i sådana fall antar jag att man vid det här laget hade haft en diskussion kring det eviga filmandet, att folk envisas med att "begå offside" (kan man ens säga så?) och så vidare...
Det verkar snarare vara så, att reglerna finns där för att brytas men att de kommer med ett pris. Man kan alltså, som spelar, iskallt kalkylera regelbrottets kostnad och väga det mot fördelen att begå det, med sannolikheten för att komma undan med det noggrannt invägd.

Scen två:
Samhället.
Vilket är syftet med det juridiska system vi konstruerat i det samhälle vi lever? Mitt perspektiv är västerlänningens, eller närmare bestämt svenskens, men tanken kan ändå följas en bit ut på linan.
Är tanken att vi ska sträva mot ett hederligt samhälle där endast omyndiga och sjuka människor begår brott?
Inte troligt.
Utgår konstruktionen från att en viss andel av medborgarna alltid kommer att begå brott?
Jag gissar att det förhåller sig på det viset.
Vad gör då konstruktionen åt detta? Eller har samhället i helhet en tyst överenskommelse om att vissa människor helt enkelt föds kriminella? För om det inte är så, då undrar jag vad vi ska göra åt kriminalitet?

Äh, egentligen är jag jätteonyanserad och tusen apor har redan suttit framför tusen skrivmaskiner i ämnet och jag tänker bara högt..
Ta till exempel ordet "brott", bara det rymmer tusen känslor, tusen handlingar och tusen olika motiv. Det går inte att samla alla handlingar som av en viss åsiktskategori stämplats som "mot majoritetens vilja" under ett och samma paraply.
För övrigt anser jag att vissa kriminella handlingar är en moralisk skyldighet, mer om det en annan dag.
Roligt att fundera kring dock!

(märkte ni att det blev fem tusen på meningar? Dåligt...)

Novellen rör på sig. Om den överhuvudtaget blir färdig ska Cecilia korrekturläsa den och få bestämma sig för om den är skrattretande banal eller om jag ska våga låta andra läsa den.
Jag har faktiskt skrivit en hel del... *skryt skryt*
Jag har en på lager som jag skrev för en novelltävling som jag kommer att lägga upp.. i morgon, tror jag!
Den är i stil med mitt valborgsinlägg fast på engelska.

I morgon sitter jag på tåget, ska bli så otroligt skönt att få träffa Baby igen. Det var alldeles för längesedan sist.

Jag kan ju verkligen bara tala för mig själv, jag vet ju inte vad som rör sig i andras huvuden. Lite provocerande blir jag nog när jag hela tiden tar mig friheten att gissa...

Jag skrev ju den här extremt högtravande grejen om punk och jag tror att många dragit öronen åt sig. Det hade jag också gjort.
Det jag talar om är den absolut  mest essentiella, tankemässiga sidan.
Som jag ser det, såklart.

Alla människor är sociala och det är ett ganska invecklat bagage av förutsättningar som nästan alltid leder till att vi söker oss till och identifierar oss med olika grupper. Ungefär så ser den korta förklaringen ut.

Men vad jag egentligen menar, både nu och i min artikel, är att alla som har tuppkam och nitar i strikt bemärkelse inte nödvändigtvis är punkare och att alla punkare inte nödvändigtvis har tuppkam och nitar. Det mest avgörande för om någon är punkare eller inte bör vara om de anser det själv.
Lägg dessutom till alla de knäppa lärare, envisa journalister, förbannade städtanter, ensamstående morsor, rebelliska nattklubbsägare, vansinniga lagerarbetare, vilda taxichaufförer och så vidare som man träffar lite då och då som utan tvekan skulle kunna definieras som punkare baserat på sitt förhållningssätt, sin attityd, sitt jävlar anamma och integritet!

Jag har, i sann amatörivrig anda, gjort följande lilla modell för att beskriva det jag iakttagit och de slutsatster som följts av detta kring fenomenet punk.

Man kan dela in "punk" i tre kategorier, nämligen
a) attityd/perspektiv/förhållningssätt
b) Mode
c) musik

Kategori a är det jag hittills pratat mest om men jag anser också det vara det mest centrala budskapet vi har att erbjuda.
Gå din egen väg och så vidare. Ni läste säkert artikeln, så jag går inte närmare in på den mer än för att tillägga att det ibland kan dyka upp på de mest oväntade ställen. Vem som helst kan när som helst få det där rycket som gör att man ångvältar sig genom ett nät av jantelag, förväntningar eller påtryckningar och bara gör tvärtom i något avseende, för att man plötsligt får nog av stöveln i ansiktet eller något åt det hållet.

punkt b är lite mer kontroversiell. Egentligen borde jag väl göra någon slags genomgång av vad jag menar med ordet mode och vad det betyder för mig, men ungefär såhär låter det: Mode handlar om att uttrycka sin personlighet och att hoppas på att det man försöker säga blir mottaget på ungefär samma sätt som man avsett. Mode används för att markera status och tillhörighet och tusen andra saker.
Mode har en praktisk sida och en estetisk sida. Den finns normer att förhålla sig till, dvs att man antingen väljer en stil av ett eller annat skäl eller också väljer man medvetet att inte ha någon alls.
Klart är i alla fall att det i dag finns någon slags stil som på ett eller annat sätt för tankarna åt "punk"- hållet som är socialt accepterad, ja rentav trendriktig. Jag lägger ingen värdering i det, jag bara konstaterar att det blivit lättare och lättare att få tag i lite rockigare, tuffa plagg som får en att tänka "Nu ser jag inte riktigt ut som Svensson, nu känner jag mig lite tuff."
Jag handlar själv på blue fox eller shock och liknande ställen, det är enkelt och bekvämt.
Men det händer fortfarande att jag rotar runt i second hand-affärer och springer hem till nål, tråd och sax, till tygfärg och klorin, till tygmärken och annat som gör det där nya fyndet till ett unikt plagg.
Än sen? Det är inte kläderna som gör en till vad man är. Men det är roligt att pyssla!
Om du någonsin ser mig i märkeskläder blir jag lika förvånad som du.
(låtsas som att han inte äger converse)

punkt c är en genre av musik. Punk är en musikstil precis som att rnb är det, dansband eller hip hop. Nu är i och för sig de andra stilarna jag här räknar upp också möjliga att dela in i olika sidor av en fullkomlig livsstilssolfjäder som jag håller på med med punken, men jag går vidare nu.
Som med allt annat som syftar till att kategorisera eller åtskilja från resten så finns det en massa gråzoner.
Vissa band skulle kanske beskriva sin musik som "punk" medans andra säger sig vara "influerade av punk och metal"
och andra säger kanske "pop med inslag av punk". Jag kan bara anta att det betyder att de menar hur musiken låter.
Som jag ser det handlar det väl rätt ofta om ganska enkel rock med lite driv i, aningen ösigare än rock and roll, aningen skitigare och mindre komplext arrangerat än hårdrock....
eller, om man ska vara elak, distad pop.
Det jag gillar med punkmusik är att det sällan eller aldrig handlar om gitarronanister med femminuterssolon, det handlar sällan om superputsad produktion framställt för att spelas på radio, det är inte jazzpräglade studiomusiker som lagt trumspåren i en studio för 10 000 kronor om dagen...
,,,men ibland är det allt det här, jag vill ändå kalla det "punk" och jag tycker ändå att det är bra!
(fast oftast inte)
För ofta spelas punk av människor som vill hylla en genre som överlevt tusentals försök till inboxning, sönderdefiniering, kommersialisering och nedlagda fritidsgårdar:
Den spelas av folk som spelar för att de vill spela och som vägrar sluta trots att folk säger till dom att dom inte KAN.
Den spelas av folk som känner att de har något att säga och de älskar ljudet av en distad gitarr, smattrande trummor, en ostämd bas.. för trots att det är på en ganska grundläggande nivå kommer ändå engagemanget fram, energin, viljan.

För att jag slutligen ska kunna säga till mig själv: "Det jag hör nu, det är punk"
Krävs att punkt a och punkt c är närvarande. Punkt b är välkommen, men inte nödvändig.
Många band som har rönt kommersiella framgångar tycks tappa punkt c men lägger mer krut på punkt b än tidigare...
En hiphopgrupp som spelar in i en polares garage, trycker skivan själv för pengar de skramlat ihop på fetser och spelningar, som säljer den för självkostnadspris och spenderar sommrarna med att sova i turnébussen är, i min mening, mer punk än när tre stenrika studiomusiker vars polare jobbar på Warner slår sig ihop för att släppa en "tribute to punk".
Men de har säkert alla lika roligt.


Det var inte meningen att raljera såhär. Förlåt, det bara blev så.

Glöm inte: Detta är alltså bara "from the top of my head". Inget av detta är ristat i sten, inget av detta gör anspråk på att vara "sanningen".
Bara några reflektioner från en som haft tuppkam i tolv år;-)

Glöm inte att kolla in www.dollyslollipopshop.com
Verras handgjorda smycken går äntligen att köpa, yey!!!

PoK

Jag tänkte bara snabbt slänga in en länk-
www.ungdomar.se
För där finns minsann en liten intervju där jag återigen fått chansen att spela allan.
Så såg jag att fler människor har frågor...
Lustigt sammanträffande!
Bara läs bloggen, det mesta kommer väl komma fram så småningom!
Är det något alldeles särskilt, fortsätt fråga bland mina kommentarer:
En vacker dag kanske jag har idétorka på bloggfronten och låter mig inspireras av andras funderingar?

Nu måste jag sluta-
Håller på med en homoerotisk novell.

Så, nu har asen på FRA fått upp ögonen. Läs gärna resten också era svin...
Och när ni är klara med min blogg, läs då "1984", en alldeles fantastisk bok ni aldrig hört talas om av en kille som heter George Orwell.
ps. den går säkert att ladda ner som ljudbok.

Jag skrev en krönika till en tidning men de ville inte ha den, så jag publicerar den här i stället:

Det viktiga med Punk som begrepp är att det bara kan definieras av var och en: Det är dess kärna och centrala budskap. I resten av min text där jag formulerar mig på ett beskrivande sätt skall alltid mellan raderna läsas: "Som jag ser det, giltigt endast för mig".

Jag tror inte på att det skulle finnas en enda, slutgiltig sanning, för om jag skulle tro det skulle jag redan ha stelnat och dött inombords.

Vi lever i en värld som sakta men säkert förändras. Den har alltid förändrats och kommer alltid att göra det - förändring är det enda som är konstant. Varenda individ är en fullvärdig världsmedborgare vars känslor och samlade livserfarenhet, relationer, drömmar och åsikter är lika giltiga och alltid, alltid lika mycket värda. Därför kan all denna förändring verka förvirrande, främmande och rent av leda till en känsla av maktlöshet hos individen, för det vi idag kallar "den samlade mänskligheten" utgörs inte av summan av alla människor.

Den utgörs av egenintressen som har olika styrka, olika höga röster och dessa röster tycks vara mer egocentriska ju högre de är.

Vissa individer utgörs av företag eller nationer, intresseföreningar eller politiska grupperingar.

Ett okänt antal av dessa propagerar för sin version av verklighetsbeskrivningen, de vill att alla andra ska se världen på samma sätt som de, eller ännu värre: som de skulle föredra att vi ser världen.

Det finns religiösa företrädare som säljer en bild av världen och mänskligheten, det finns kapitalister, kommunister, fascister, politiker, lärare, poliser, föräldrar, chefer och alla möjliga andra människor som på olika sätt strävar efter samma sak: att kontrollera dig och mig: oss alla. För sina egna, själviska syften

Mitt i allt samman står du, till synes ensam. Men det är du inte. Frihetstörst är en allmänmänsklig företeelse och du har inte fel bara för att du innerst inne insett att du är fullt kapabel att själv fatta beslut som rör ditt liv och att du ytterst är ointresserad av att parasitera på andra tänkande individer:

Vi vill egentligen alltid alla andra väl.

Jag tänker inte låta någon lura i mig något annat.

För mig är det vad det innebär att vara punkare.

För jag behöver ingen att klappa mig på huvudet och säga åt mig vad jag ska tänka och känna.

För jag behöver inte tvångsmatas skönhetsideal, imperialism, rasism, I-landshybris, överflödsbehov, karriärångest eller könsförtryck.

För jag föddes med en oändlig potential att veta bättre.

Precis som alla andra.

Hoppas den smakar:-)

Åh, och en sak till -eller två:

En före detta gymnasielärare of mine har hört av sig i lite olika kanaler. Jag läser, nickar och ler. Keep it up!

Och till alla er som funderar på att söka till robinson...
Inte för att verka störig eller besserwissrig, men tror ni att...
a) Jag bad tidigare deltagare om råd?
b) att du skulle behöva det?

Jag hoppas inte jag trampar någon på tårna nu, men antingen så ansöker du helt för egen maskin och kommer med...
eller också inte, och i såfall:
Fuckem! Deras förlust!

Lycka till med ansökan!

OaO

Nu slipper ni Christian.

Folk har verkligen inte gillat hans uppträdande i programmet och för alla er som känt så:
Parry party.

Jag träffade ju honom på resorten och han fick faktiskt åka hem före mig konstigt nog!
Men jag hade hört talas om gristävlingen och efter att ha sett den tävlingen...
Tur jag slapp.

Jävligt rolig tävling, men att fylla munnen med griskött hade nog varit mer än jag pallat med. Eller inte, jag vet inte.
Jag slapp i alla fall ta ställning.

Jag sitter och ler när jag tittar på programmet, jag känner ju de här människorna! Jag var helt säker på att Blomman skulle välja att dela med sig av sitt pris, det är ganska typiskt honom. Och visst fick jag rätt!
Det är svårt att välja en deltagare att heja på för alla är så sympatiska och jag menar... jag höll i tre veckor och det var så jävla jobbigt och alla som pallat längre än mig är vinnare i min bok. Nu vet jag ingenting mer om vad som händer, nu ser jag programmet på samma premisser som alla andra!

Igår spelade vi på vinylbaren.
Vår nya ep, "vår sida av saken" är släppt och spelningen var även vår releasefest.
Vinylbaren är, för de som inte vet, en liten bakfikicka till Malmös stora rockklubb. Det kom ett fyrtiotal människor och i den lilla lokalen blir det en ganska mysig trängsel framför den lilla scenen.
Vi hade arrat om ett antal låtar så att vi skulle kunna använda det digitala trumset jag lånat från musiksalen på jobb, vilket föll extremt väl ut: Vi körde "vill inte mer" i någon slags ska-version och "parasit" blev en jazzdoftande bit.
Körde även, för första gången live, den akustiska versionen av "se dig falla".
Vi fick en otroligt bra respons och vi är glada som fan över att så många kom och alla varma applåder.
Trevolts segertåg är i full gång!

En parentes i sammanhanget är att Dolly Daggers dök upp framåt småtimmarna.
Det är ett extremt bra Malmöband som spelar någon slags poprock med grym känsla. De är extremt kompetenta låtskrivare, duktiga musiker och Ludde, sångaren, har en grym utstrålning. Han spelade bas i det dödsmetallband jag sjöng i under fem års tid och jag har följt Dolly Daggers länge. De ska spela i stockholm både 22 och 23 maj och eftersom jag ändå är där då siktar jag på att se dom!
Kolla gärna in dom ni också.

Ha en skön söndag!

FAN vad trött jag är!

Jag har förstått att det avgörande inte är hur mycket eller lite sömn man får - inom rimliga gränser förstås -
utan att det spelar stor roll i vilket fas av sömn man väcks ur.
Det går liksom i vågor.

Lätt sömn, REM-sömn (som är den där man drömmer) och djupsömn.
Det kan faktiskt vara så enkelt som att ställa väckarklockan en kvart tidigare eller senare så känner man sig mer utvilad när man väl vaknar! Det förutsätter förstås att man har regelbundna vanor, vilket jag aldrig har på helgen. Då är det ren gamble:-)
Plus att man kan inte göra så mycket åt att folk ringer.
Jag blir glad när Cecilia ringer, men när David ringer och har upptäckt att en av våra skivor är feltryckt blir jag bara deprimerad.
Det fattades visst fyra sekunder i början på varje låt. Det är en potentiell katastrof- nu måste vi sätta oss ner och lyssna igenom skivorna. Det kommer nog att ta... (överslagsräknar)
en vecka?

Nu ska jag klä på mig -rena kläder!- och dra hem till David. För att lyssna på våra låtar. Om och om igen.

Förresten så vill jag rekommendera ett band som är från Norge.
De heter Domi och är fan bra. Sök på myspace så hittar ni dom.

Ha det gött!

Äntligen, äntligen, äntligen.

Nu precis, natten till den andra maj, blev årets första tvätt klar!

Ja, ni läste rätt govänner: Jag har precis tvättat för första gången i år!

Vilket jävla meck det var, torktumlaren strejkade och hade sig och det tog allmänt lång tid att få klart skiten.
Ni undrar kanske över doften?
Jag köpte faktiskt nya underkläder med regelbundna intervaller, men nu på slutet var det så illa att Adam mådde illa varje gång jag tog av mig skorna. Samma strumpor i två veckor är ingen höjdare... men kalsonger går att vända ut och in, halleluja!

Hoppas att jag inte behöver tvätta igen förrän i höst för det är så förbannat tråkigt.
Fast lite mysigt också, tänk när man är lite sådär ruggigt frusen mitt i natten och så drar man fram sin favoritluvtröja som är helt ren och dessutom gosigt varm...